Framträdande vänsterdebattörer förutspår att just denna kris kommer att innebära en renässans för klassiska vänsteridéer. Men det finns inget som tyder på det, skriver opinionsanalytiker Markus Uvell i dag på SvD Debatt.
I kriser är det naturligt att söka trygghet. Ju mer orolig omvärlden framstår, desto viktigare att ha en fast punkt att hålla sig till. Det gäller i våra personliga liv såväl som i politiken. I coronakrisens spår är denna effekt mycket tydlig.
Vi ser det i opinionsmätningarna, med plötsliga och kraftiga ökningar av stödet för det ledande regeringspartiet Socialdemokraterna och viss ökning även för det ledande oppositionspartiet Moderaterna. Väljare på båda sidor mitten söker sig till ”sitt” respektive regeringsalternativ.
Samma behov ligger av allt att döma även bakom tendensen att till varje pris försöka förklara det okända och skrämmande med det mest bekanta och tryggaste av allt – sina gamla käpphästar. Om det oerhörda i att ett nytt virus på kort tid dödar tusentals människor i Sverige kan lösas med gamla välkända insatser, då blir det hela lite mindre skrämmande.
Hittills har vi sett sådana reaktioner främst från vänster. Framträdande vänsterdebattörer förutspår – återigen, frestas man tillägga – att just denna kris kommer att innebära en renässans för klassiska vänsteridéer.
Redan en knapp vecka före pandemin skördade det första dödsoffret i Sverige trodde sig till exempel Daniel Suhonen veta vad Sveriges coronadödsfall skulle bero på: en ”anorektisk” stat utan marginaler som inte har resurser att klara påfrestningar (Aftonbladet den 6 mars). Skulden för detta uppgavs vara Fredrik Reinfeldts, och lösningen stavas klassisk vänsterpolitik.
Även regeringsföreträdare har lockats av samma trygghetssökande hos egna käpphästar. I en skandalomsusad intervju i tysk tv slog Utrikesminister Ann Linde tvärsäkert fast att de höga dödstalen på svenska äldreboenden beror på att så många är privat drivna. Trots att dödligheten på kommunalt drivna boenden varit högre och Sverige har internationellt sett mycket låg andel privat äldreomsorg.
Tanken att coronakrisen skulle vara en tragedi som enkelt kan förklaras med avsaknad av vänsterpolitik, och att vi nu står inför en ny vänstervåg, är märklig på flera sätt.
För det första har smittspridningen och kampen mot den skurit tvärs genom traditionella höger/vänster-perspektiv.
Det finns inga enkla höger- eller vänstersvar på varför just Sverige har drabbats så hårt. Som har konstaterats flera gånger under våren finns internationellt sett över huvud taget inga enkla samband mellan vidtagna åtgärder och antal dödsfall. De länder som klarat smittan allra bäst har följt påtagligt olika strategier, detsamma gäller de länder som drabbats värst. Än mindre går det att sätta några ideologiska etiketter på de effektiva åtgärderna.
För det andra finns inga tecken i opinionen på att vi skulle stå inför någon ny vänstervåg.
I Novus senaste mätning (22 juni) av svenska folkets viktigaste frågor syns till exempel inget sådant mönster. Sjukvården är fortfarande den viktigaste frågan, men invandringen behåller sin andraplats medan ekonomin (traditionellt en högerfråga) ökar kraftigt i betydelse och pensionerna (traditionellt en vänsterfråga) tappar i betydelse.
I de mätningar Sifo gör åt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, framgår att en av de saker svenska folket är allra mest oroliga för i coronakrisens spår är att företagen ska få problem (83 procent), endast en ökad arbetslöshet oroar mer (84 procent). Inte heller det är ett mönster som enkelt låter sig placeras in på höger/vänster-skalan.
Samma bild går igen i Svenskt Näringslivs löpande mätningar av synen på företagsamheten. Andelen som instämmer i påståendet ”om företagen ges bättre förutsättningar att växa kommer det att gynna människor i allmänhet” var i maj 72 procent, vilket är den högsta nivån sedan 2018.
Det finns helt enkelt inget stöd för idén att coronakrisen har skapat efterfrågan på mer vänsterpolitik, vi står inte inför en ny vänstervåg. Detsamma gäller naturligtvis för efterfrågan på mer högerpolitik, det finns inga sådana enkla mönster.
Vad kan man då egentligen säga om de politiska effekterna av coronakrisen? Det är mycket svårt att säga, den gångna våren har varit unik och vi har inga tidigare erfarenheter att luta våra slutsatser emot.
Mycket talar dock för att coronakrisens främsta politiska konsekvens är att de närmaste årens debatt, inklusive valet 2022, kommer ha större inslag av ekonomi och jobb än vad som annars varit fallet. Detta är också de två frågor som ökat mest i den nämnda Novus-mätningen. En sådan förändring av agendan skulle i sig att innebära en nog så stor förändring av det politiska landskapet.
Samtidigt talar allt för att de senaste årens tre stora debatter – invandringen, brottsligheten och klimatet – kommer att vara mycket viktiga även framöver. Detta helt enkelt därför att de representerar fundamentala värdekonflikter och reella samhällsproblem.
Vad en sådan agenda kommer att innebära ur ett höger/vänster-perspektiv beror främst på hur de olika partierna väljer att ta sig an debatten och i slutänden hur väljarna upplever saken.
Det finns inga enkla höger- eller vänsterslutsatser av den coronakris vi ännu befinner oss mitt i. Den som tror det underskattar inte bara pandemins komplexitet, utan också svenska folket. Och det har visat sig vara ett säkert recept på politiskt nederlag.
Markus Uvell
opinionsanalytiker, Nordic Public Affairs