Markus Uvell: ”I SD:s valresultat framträder en ny svensk höger”

Med utgångspunkt i Valu och Demoskops eftervalsanalys har Smedjan låtit Markus Uvell analysera valresultatet för Sverigedemokraterna.

Bakom Sverigedemokraternas valresultat finns stora framgångar på bredden. Partiet blev näst störst både bland förstagångsväljare och första generationens invandrare, och noterar tydliga framgångar bland både kvinnor och personer med högskoleexamen. I detta syns konturerna av en ny svensk höger, skriver Markus Uvell i en analys av Sverigedemokraternas valresultat.

Det slog ner som en bomb. Så har resultatet i årets riksdagsval, där Sverigedemokraterna samlade över 20 procent av väljarna, ofta beskrivits. 

Men det var en bomb vars urverk har tickat länge. En rörd Jimmie Åkesson berättade i sitt tal på valnatten hur han som nyvald ledamot av kommunfullmäktige i hemstaden Sölvesborg ensam försökte hitta en roll för partiet efter valet 1998. Då hade 1,6 procent av väljarna röstat på SD i kommunen, i år var det 38,8 procent. SD:s framgång har inte kommit över en natt.

Det verkligt spektakulära är heller inte att SD i årets val blivit än mer framgångsrikt i sitt ”hjärtland” – Skåne, Blekinge och Småland – utan att framgången skett nästan överallt. 

Partiet blev näst störst både bland förstagångsväljare och första generationens invandrare.

SD har i årets riksdagsval över 10 procents väljarstöd i samtliga landets kommuner, över 15 procent i alla län utom Stockholm och Västerbotten. Partiet blev näst störst både bland förstagångsväljare och första generationens invandrare.


Framgångarna har varit tydliga även i grupper där partiet traditionellt varit svagt. Av Demoskops eftervalsundersökning framgår att SD uppnådde ett stöd på 17 procent bland kvinnor och 14 procent bland personer med högskoleexamen. Det är en framgång på bredden, inte bara i grupper som kan förväntas rösta på ett högerpopulistiskt parti.

En valrörelse som skapad för SD

Valrörelsen 2022 var som skapad för SD – förutsättningarna kunde inte varit bättre. Agendan var helt rätt. SD har sedan långt tillbaka så kallat sakägarskap i invandringsfrågan. Men det var inte egentligen om invandring valrörelsen handlade, utan om brottsligheten. Även där har SD numera sakägarskap, med liten marginal erövrat från M som under decennier ”ägt” frågan.

Jimmie Åkesson har lett SD i svindlande 17 år och med tiden blivit allt mer populär. Han är också mycket viktig för partiet. I Valu uppger 48 procent av SD-väljarna att partiledaren var mycket betydelsefull för deras val, en betydligt högre nivå än för något annat parti. SD-väljarnas relation till sitt parti sticker ut även på andra sätt. De bestämde sig tidigare än andra partiers väljare, de tyckte beslutet var lättare att fatta och de var mer övertygade i sitt partival.

Ett parti bland andra

I motsats till vad som ofta påstås är SD inte ett enfrågeparti. Naturligtvis var det gemensamma för de väljare som valde en SD-valsedel i årets val att de ville minska vad de uppfattar som invandringens skadliga inverkan på Sverige. Men olika sakfrågor är viktiga i olika grupper, invandringspolitikens problem upplevs olika stora på respektive område. Faktum är att SD-väljarna inte tyckte invandringen var den viktigaste frågan för deras partival. I eftervalsundersökningen uppger 42 procent att lag och ordning var viktigast, jämfört med 38 procent som anger invandring.

SD är också i allt lägre utsträckning ett protestparti, det vill säga ett parti väljarna röstar på för att protestera trots att de inte egentligen delar dess ståndpunkter. Samtidigt finns tecken på att just årets val var speciellt. I eftervalsundersökningen från Demoskop instämmer 32 procent av SD-väljarna i beskrivningen att de ”inte egentligen är Sverigedemokrater, men att en SD-röst var nödvändig i just detta val”, medan 55 procent tar avstånd från denna beskrivning.


En närliggande fråga är om SD-väljarna ”hellre skulle rösta på ett borgerligt parti om dessa ändrade sin politik”. Här instämmer 22 procent, medan 52 procent tar avstånd. Nu är 22 procent av SD-väljarna i årets val förvisso nästan 300 000 väljare, men de allra flesta som röstade SD förefaller övertygade om sitt val. Det var inte en tillfällig markering eller något de gjorde fast de egentligen inte ville. De röstade på SD av samma skäl som andra väljare röstade på andra partier: en politik de sympatiserar med, en ideologi de delar och en partiledare de har förtroende för. 

SD-väljarnas relation till sitt parti liknar allt mer andra väljares.

SD är inte som alla andra partier, om inte annat så på grund av sin historia. Men SD-väljarnas relation till sitt parti liknar allt mer andra väljares. Partiets politik blir mer konsistent och väljarbasen mognar i sin partipolitiska identitet. I denna mening blir SD allt mer som ett parti bland andra – trots allt.

En ny svensk höger

En av de mest slående förändringarna i SD:s väljarbas sedan partiet kom in i riksdagen är att den med tiden blivit allt mer tydligt höger. Enligt Valu uppfattade 48 procent av SD-väljarna sig som höger när partiet kom in i riksdagen 2010. Andelen minskade 2014 till 42 procent för att sedan öka stadigt: 58 procent 2018 och 70 procent 2022. SD-väljarna är fortsatt klart mindre höger än M-väljarna (86 procent), men det råder ingen tvekan om att SD sett till väljarbasen är ett tydligt högerparti.

SD-väljarna är också ofta konservativa. I eftervalsundersökningen betraktar 39 procent av dem sig själva som konservativa, medan 41 procent ser sig som nationalister. Andelen konservativa är något lägre än bland väljare som röstar på M (47 procent) och klart lägre än bland dem som röstar på KD (62 procent). 

I SD:s valresultat framträder en ny svensk höger. En höger som på flera punkter skiljer sig från hur vi är vana vid att tänka på högerväljare. Det är en höger mer förankrad på landsbygden än i storstäderna, med starkare stöd bland arbetare än bland tjänstemän. En höger som är konservativ eller nationalistisk snarare än konservativ eller liberal. En höger som bär varselkläder snarare än clubblazer. En höger vars demografi är mer amerikansk än svensk.

Årets val har beskrivits som ett svidande nederlag för liberalismen. Så kan man kanske se det, men det beror verkligen på vilken liberalism vi talar om. SD hävdar förvisso ibland att liberalismen är en av dess värsta fiender, men samtidigt beskriver partiet sig som marknadsliberalt. Och i praktisk politik har SD steg för steg flyttat sig i mer marknadsliberal och näringslivsvänlig riktning. Det är idag svårt att hävda att SD inte i grunden har en marknadsliberal syn på svensk ekonomi.

Viktiga vägval väntar

Vilka är då de främsta hoten mot SD:s fortsatta framgångar? Vad skulle kunna få det Sverigedemokratiska segertåget att spåra ur? Jag tror det finns i alla fall tre stora utmaningar för SD framöver.

För det första: ansvaret. Ett populistpartis svåraste stund är att tvingas ta ansvar för sin politik, på det sätt som kommer ske med SD som stödparti till en borgerlig regering. Med ansvaret försvinner mycket av den udd som ett parti på läktaren kan ha. Med ansvaret kommer kompromisser, impopulära beslut, slakt av egna heliga kor. Som en del av ett regeringsunderlag kommer SD att mötas av andra och högre krav än tidigare.

För det andra: ovanan. SD har genom året odlat en allt mer professionell och hårt arbetande skara aktiva, partiet leds idag av kompetenta och strategiskt tänkande personer. Men SD är ännu ett parti av amatörer. Ingen i SD-ledningen har nämnvärd erfarenhet av politiska förhandlingar och än mindre av att utöva politisk makt på riksplanet. Partiets företrädare lär sig snabbt, men det kunskapsunderläge man har gentemot de borgerliga regeringspartierna ökar risken att landa fel och missa viktiga möjligheter.

För det tredje: relationen till S. Årets valresultat visar tydligt att SD:s strategi att samarbeta med M och KD har varit framgångsrik. SD har med tiden blivit ett allt tydligare högerparti, samtidigt som konflikten med S har fördjupats. Från borgerligt håll hörs dock ibland misstänksamma röster som varnar för att SD när som helst kan börja samarbeta med S. 


Vi har i eftervalsundersökningen tittat på hur SD-väljarna ser på detta scenario. Bara 20 procent av dem instämmer i påståendet att ”på sikt skulle ett regeringsunderlag bestående av SD och S vara bäst för Sverige”, medan 60 procent tar avstånd från denna idé.

Detta är den kanske enskilt viktigaste frågan för svensk politik de närmaste mandatperioderna: kommer SD att befästa sin position som högerparti? Eller kommer man att vilja vara ett parti som – till rätt pris – kan samarbeta med båda blocken?

Om den förra strategin permanentas kan årets val vara inledningen på en mycket lång period av högermajoritet i svensk politik. Men det kommer att vara en annan höger än vi varit vana vid.