Markus Uvell: ”S måste gå åt höger för att vinna tillbaka arbetarväljare”

Foto: TT

Svenska arbetare kan inte längre betraktas som vänsterväljare. De har nästan lika ofta sympatier som ligger till höger.

Även på de områden som allra starkast brukar förknippas med vänstersympatier: höga skatter, utbyggd välfärd, minskade inkomstskillnader och reglerad arbetsmarknad, skriver Markus Uvell i dag på DN Debatt.

De senaste åren har den svenska politiska kartan ritats om i grunden. Partiernas relationer har förändrats, delvis nya frågor står i centrum och konfliktlinjerna har flyttats.

Särskilt två skiften är viktiga:

  • Dels har den svenska höger/vänster-skalan breddats, från att nästan uteslutande handla om frågor kring skatter och välfärd till att även omfatta värderings- och identitetsfrågor.
  • Dels har värdekonservativa värderingar kommit att bli allt starkare och alltmer synliga i väljarkåren.

I centrum för båda dessa förändringar står arbetarväljarna. I tidigare val har olika väljargrupper pekats ut som särskilt viktiga, som att de håller valresultatet i sin hand. Grupper som generellt varit eftertraktade är förstagångsväljarna, de kvinnliga väljarna och Stockholmsväljarna. I nästa val framstår arbetarväljarna som den grupp som kommer att avgöra vem som blir statsminister.

Länge var mönstret att arbetar­väljarna ofta bodde i mindre städer eller på landsbygden och i regel röstade vänster medan tjänstemannaväljare bodde i större städer och oftare röstade höger. I dag är detta mindre tydligt. Många tjänstemannaväljare, särskilt yngre i storstäderna, röstar vänster medan många arbetarväljare, särskilt på landsbygden, röstar höger.

Det som främst drivit denna förändring är Sverigedemokraternas kraftiga ökning bland arbetarväljare. I den senaste SOM-rapporten från Göteborgs universitet ägnas ett kapitel (”10 år med Sverigedemokraterna”) åt att beskriva flera viktiga skiften bland SD-väljarna.

Sedan 2009 har partiets stöd bland arbetarväljare ökat från 7 till 25 procent. Under samma tidsperiod har SD-väljarnas ideologiska position skiftat från i huvudsak mitten till tydligt höger. Sammantaget 41 procent av arbetarväljarna röstar i dag på M, KD eller SD – vilket kan jämföras med att S och V har stöd av 46 procent i samma grupp.

Vilken politik efterfrågar då dessa högersympatiserande arbetarväljare? Svaret är delvis politik vi inte är vana vid att förknippa med väljare som har arbetarbakgrund.

Vi ser det exempelvis i klassiska höger/vänster-frågor som skattesänkningar, den offentliga sektorns storlek och inkomstskillnader. På dessa områden ligger SD-väljarnas sympatier mycket nära väljare som röstar på M eller KD.

Faktum är att detta mönster går igen även i en av de allra mest laddade höger/vänster-frågorna: synen på arbetsmarknadsregleringar.

I en färsk undersökning som Demoskop har genomfört på uppdrag av nyhetsportalen Arbetsmarknadsnytt (från vilken jag på begäran fått tillgång till partinedbrytningar) framgår att det bland SD-väljarna finns ett mycket starkt motstånd mot dagens las – en av de allra viktigaste fackliga principfrågorna.

I undersökningen ställs bland annat frågan vilka man anser borde få behålla jobbet när företag tvingas göra neddragningar. Här svarar nästan åtta av tio SD-väljare (79 procent) de medarbetare som har bäst kompetens för de arbetsuppgifter som kommer att finnas kvar i företaget. Endast knappt var femte (19 procent) föredrar dagens sist-in-först-ut, det vill säga att de som jobbat längst i företaget får behålla jobbet. Även här ligger SD-väljarna mycket nära de väljare som röstar på M och KD, där 83 respektive 80 procent vill att kompetensen ska avgöra.

Svenska arbetare kan helt enkelt inte längre utan vidare betraktas som vänsterväljare, utan har nästan lika ofta sympatier som ligger till höger. Även på de områden som allra starkast brukar förknippas med vänster­sympatier: höga skatter, utbyggd välfärd, minskade inkomstskillnader, reglerad arbetsmarknad.

Vilka konsekvenser får detta för de politiska partiernas agerande inför valet?

Jag tror åtminstone tre slutsatser kan dras av förskjutningen i arbetarväljarnas sympatier:

  1. För det första behöver de borgerliga partierna, särskilt M och KD, driva en politik som inte bara lockar klassiskt borgerliga grupper som högutbildade tjänstemän i storstäderna, utan i högre utsträckning även arbetarväljare utanför storstäderna.

    När Allianspartierna vann valet 2006 var en av de avgörande orsakerna att man drev en politik för arbete och mot utanförskap som uppfattades som relevant även av många arbetarväljare. Något liknande lär krävas även i nästa val, men då inte bara utifrån ett arbets­linjeperspektiv utan minst lika mycket i frågor om invandring och brottslighet. Därför ökar kampen om arbetarväljarna politikens fokus på just dessa frågor.
  1. För det andra behöver SD driva en politik som ligger tydligt till höger även i frågor om skatter, välfärd och arbets­marknad. Partiets företrädare har till och från beskrivit det som varken vänster eller höger, men väljarna ligger numera klart till höger i så gott som alla frågor.

    Kraften i SD:s opinionsframgångar har varit så stark att partiet bidragit till att bredda höger/vänster-skalan så att den även handlar om värderingar och identitet, men fortfarande är ekonomiska frågor det som framför allt skiljer höger från vänster i Sverige. Detta kan inte heller SD i längden motstå, man måste välja väg. Därför är det logiskt att partiet förefaller ha bestämt sig för att stödja en borgerlig regering i nästa val. För SD-väljarna är detta det givna valet, och partier måste i slutänden följa sina väljare.
  1. För det tredje behöver S inse att sambandet mellan arbetar­bakgrund och vänstersympatier i dag är så svagt att det knappt är värt att beakta. Om S ska kunna fortsätta att vara Sveriges största arbetarparti behöver man erbjuda annat än klassisk vänsterpolitik. Det som skett är att framför allt manliga LO-medlemmar övergivit S för SD, främst på grund av oro för invandring och brottslighet. Den traditionella S-politiken räckte inte för att hålla dem kvar, och kommer knappast att räcka för att locka dem tillbaka.

    Historiskt har S framgångar i Sverige byggt på en internationellt sett unik förmåga att locka såväl småstädernas och landsbygdens arbetarväljare som progressiva välutbildade tjänstemän i storstäderna. På senare år har arbetarväljarna svikit, S blir alltmer ett parti för tjänstemän och pensionärer. Förenklat står S inför ett vägskäl: antingen följa arbetarväljarna högerut eller vänja sig vid tillvaron som ett smalare vänsterparti.

Politiken förändras ständigt och det är alltid lätt att inbilla sig att den tid man själv lever i är unik. Men förändringen av arbetarväljarnas politiska sympatier rubbar de facto en av de verkliga grundstenarna i svensk politik, och konsekvenserna av detta kan bli mycket långtgående.