DN DEBATT 26/2.
Per Rosencrantz och Markus Uvell: 73 procent av väljarna anser att sakpolitiken är viktigare än vilka partier som samarbetar efter valet.
Om Sverige under ytterligare en mandatperiod skulle komma att ledas av en partikonstellation som bygger på taktiska överväganden är risken stor att förtroendet för politiken får sig ytterligare en törn.
Det senaste året har varit en märklig period i svensk politik. Coronakrisen har av naturliga skäl dominerat såväl den mediala debatten som väljarnas politiska diskussioner i vardagen. Den politiska debatt som förts vid sidan av pandemin har också alltmer kommit att handla om den så kallade regeringsfrågan – vilka partier som kan regera Sverige och under vilka premisser.
SOM-institutet har visat att svenska väljare i huvudsak är sakfrågeväljare – det är främst partiernas politiska förslag som påverkar hur de röstar. Samtidigt har taktikröstning av olika slag, att rösta på ett annat parti än sin förstapreferens, nästan fördubblats under 2000-talet. I valet 2002 taktikröstade 11 procent av väljarna, 2018 hade andelen stigit till 19 procent.
Taktiska hänsyn och en vilja att isolera enskilda partier har också varit centrala för hur Sverige har styrts de senaste två mandatperioderna – först 2014 års val som resulterade i decemberöverenskommelsen och därefter 2018 års val som efter en lång regeringsbildningsprocess till slut resulterade i januariavtalet.
Erfarenheten från båda dessa mandatperioder är att de blocköverskridande överenskommelser som ingåtts har tillfredsställt partiernas behov av en funktionell riksdagsmajoritet för att kunna leda landet, medan väljarna ogillat dem. Till exempel visar Förtroendebarometern att andelen väljare med förtroende för riksdagen har minskat med över 20 procentenheter det senaste decenniet, från 55 procent år 2010 till 34 procent år 2020.
Decemberöverenskommelsen, som omfattade alla partier utom V och SD, syftade uttryckligen till att utestänga de senare från politiskt inflytande. Även om de borgerliga partierna var positiva till överenskommelsen var deras väljare missnöjda. När Novus undersökte saken i maj 2015 – ett halvår efter överenskommelsen – uppgav färre än var femte borgerlig väljare att de var positiva till den.
Med tanke på att svenska väljare tenderar att i första hand rösta utifrån sakfrågor är det heller inte särskilt förvånande. Överenskommelsen resulterade i stabila förutsättningar för att leda landet, men den politik som fördes var primärt socialdemokratisk. Och trots att en majoritet av väljarna röstat på partier till höger om mitten gavs även Vänsterpartiet inflytande över politiken.
Med januariavtalet är situationen delvis annorlunda. Även denna överenskommelse ingicks förvisso som ett sätt att komma runt det faktum att Sverigedemokraterna fått starkt stöd i riksdagen, men samlar inte lika brett stöd över blockgränsen som decemberöverenskommelsen i och med att M och KD inte ingår i den.
Att högerväljare är kritiska till ett avtal som resulterat i en regering bestående av S och MP är knappast förvånande. Det speciella är dock att inte heller regeringspartiernas väljare är särskilt nöjda med januariavtalets resultat. Som Novus visat tycker färre än var fjärde väljare som röstar på S eller MP att avtalet är bra.
Mycket talar för att väljarna helt enkelt ogillar politiska konstellationer som bygger på det man uppfattar som maktstrategier och taktiska överväganden snarare än sakfrågor och politisk värdegemenskap. Här finns en tydlig skillnad mellan å ena sidan flera partiers uppfattningar och å andra sidan väljarnas. För de flesta väljare är det inte tillräckligt att en överenskommelse resulterar i att det parti man sympatiserar med får bilda regering. Den politik som förs måste också vara den rätta.
Hur ser då väljarna på förutsättningarna för 2022 års val? För att få en bild av detta har vi låtit Demoskop undersöka avvägningen mellan politiska sakfrågor och den så kallade regeringsfrågan.
Vi lät ställa följande fråga: ”Vad av följande tycker du är viktigast inför nästa riksdagsval?”. Hela 73 procent valde svarsalternativet ”sakpolitiken, idéer hur Sverige ska klara de utmaningar vi står inför”, medan endast 26 procent svarade ”regeringsfrågan, vilka partier som ska samarbeta med varandra efter valet”.
Men faktum är att Sverige sedan 2014 har styrts av politiska konstellationer som tagit sin utgångspunkt i att ett specifikt parti ska utestängas – snarare än vilken politik som ska föras. Sakpolitiken har blivit en konsekvens av synen på regeringsfrågan, i stället för tvärtom.
Man kan naturligtvis diskutera hur uppseendeväckande detta är, att sakpolitiken ses som viktigast betyder förstås inte att regeringsfrågan är oviktig. Men faktum är att Sverige sedan 2014 har styrts av politiska konstellationer som tagit sin utgångspunkt i att ett specifikt parti ska utestängas – snarare än vilken politik som ska föras. Sakpolitiken har blivit en konsekvens av synen på regeringsfrågan, i stället för tvärtom.
Inför 2022 års val är regeringsalternativen ovanligt tydliga. I praktiken förefaller i dag bara två alternativ finnas för vilken regering som ska leda Sverige under nästa mandatperiod.
Antingen en regering av liknande slag som i dag. Eller en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna, stödd av Sverigedemokraterna.
Vi har även låtit Demoskop undersöka hur väljarna ser på dessa två alternativ. En dryg majoritet (53 procent) uppger att de föredrar M- och KD-regering med stöd av SD, medan en minoritet (45 procent) föredrar en regering bestående av S och MP med stöd av C, L och V. Ytterst få, bara 2 procent, kan inte välja mellan dessa alternativ.
Här framgår även en tydlig klyfta mellan C och L. Bland C-väljarna ligger sympatierna tydligt hos en ny S-ledd regering, hela nio av tio föredrar en sådan regering, detta trots att det tydligt framgår i svarsalternativet att V ingår i regeringsunderlaget.
Det vore olyckligt om Sverige under en ytterligare, tredje mandatperiod skulle komma att ledas av en partikonstellation som bygger på taktiska överväganden snarare än sakpolitik.
L-väljarna däremot (med reservation för låg bas i undersökningen) är mer splittrade: sex av tio föredrar en M/KD-regering med stöd av SD, fyra av tio en regering som dagens.
Det politiska landskapet inför nästa val är polariserat och tonläget är högt. Det vore fel att hävda att utgången skulle vara given på förhand, eller ens att något av regeringsalternativen skulle ha ett tydligt försprång i opinionen. Men förutsättningen för ett konstruktivt politiskt klimat är sannolikt bättre om valet handlar om sakfrågor i stället för vem som ska samarbeta med vem.
Det vore olyckligt om Sverige under en ytterligare, tredje mandatperiod skulle komma att ledas av en partikonstellation som bygger på taktiska överväganden snarare än sakpolitik. Risken är stor att förtroendet för politiken och riksdagen får sig ytterligare en törn.
Vilken regering som än tillträder efter valet bör den vila på en gemensam idé om de utmaningar som Sverige står inför. Det är vad väljarna förväntar sig.
Per Rosencrantz och Markus Uvell, opinionsanalytiker och partner, Nordic Public Affairs.